12 timmar på sjukhuset.

jag har ett knep om man inte vill vara
riktigt lika nervös om man ska jaa, kanske
operera halsmandlarna? jag övningskörde in,
och kunde helt enkelt inte tänka på så mycket
annat på vägen dit. klockan kvart i 9 satt jag i
väntrummet, och jag behövde inte vänta länge innan
jag blev uppropad in till "mitt" rum. min sjuksköterska
kristina frågade massor frågor, jag fick (tackochlov)
bedövnings-plåster i armväcken, eftersom jag är spruträdd
och vägrade ta något stick där annars. fick prata med en doktor med
och sen började timmarna att flyga iväg faktiskt och tillslut
var jag tvungen att få dropp eftersom jag inte fick äta.
kanske klockan tjugo över ett drog dom iväg min isängen upp
till operationen och jag var så trött så jag orkade nästan inte
ens vara nervös. det kändes som att jag blev nersövd så fort
jag kom in på sjukhuset.

jag byttes ut emot en liten flicka som också opererat

halsmandlarna och polyperna, hon grät som ett barn

(inte så konstigt) men det var hemskt eftersom jag skulle

göra samma sak. tillslut låg jag på britsen och fick massor

mer sladdar i mig, pulsmätare på bröstet och extra luft

över munen. hon bad mig förklara vad jag
kände när dom satte igång allt:

- nu pirrar det i hela kroppen, nu börjar

det snurra i huvet, godnatt pappa och ...
sen vet jag inte mer vad som hände tills dom

började roppa mitt namn för att se att jag kunde

vakna upp från min narkos. det jag minns från
den första timmen när jag egentligen fortfarande

var borta var att jag bokstavligen hoppade upp och ner

från min säng för att jag frös så otroligt mycket,

trots att jag fick värmefiltar och värmetak på mig.
tillslut blev dom tvungna att ge mig några sprutor

med lugnande.

tillslut åkte jag ner till mitt rum där jag somnade

igen, och jag fick bo tillsammans med den gråtande

flickan som verkade glömt att hon opererats :)

hah, hon var grymt söt. jag fick kolla lite på hennes
klistermärke hon fått och så fick vi äta is-glass tillsammans.

och så sakta som jag åt den har jag aldrig ätit glass

i hela mitt liv. innan jag gick åka hem, som jag verkligen

tackar för att jag fick var jag tvungen att gå på toa eftersom

att man bedövar det, jag var tvungen att
äta lite mat, en och en halv potatisbulle. sen packade

jag ihop, åkte hem och somnade som en stock.

väckt vid 11 eftersom jag skulle ta mina
tabletter då också, det är hemskt eftersom

jag hatar sånt.

kort och gott, jag lever och mår ganska bra :)

jag kan prata någorlunda om någon vill det,

men det värsta är att vara hungrig men

inte vara så hajj på att äta. tack för mig älsklingar,

jag återkommer snart :) kärlek.